Jag har en tendens att bli totalt besatt emellanåt.
Jag snöar helt enkelt in fullständigt på olika ämnen, med skygglappar stora som segeldukar för övriga intryck. Så till den grad att det i sina svagaste stunder säkerligen går att sätta någon form av medicinsk term på mig. Nåväl, för det mesta är min besatthet ganska harmlös och varar inte särskilt länge. Max 2 år. Som Straight edge-perioden, Sent-svenskt-1700-tal-perioden, Graffiti-perioden, alla 2 år långa. Men det finns en avvikelse.
En besatthet som varat i över 5 år och som antagligen behöver fördrivas med en hel arsenal vigvatten, krucifix och silverkulor.
Lost in Translation.
Har säkert sett filmen 20 gånger, köpte manuskriptet på eBay, åkte till Tokyo för att bo på Park Hyatt och smugglade hem en resväska full med Suntory.
Well, ville bara berätta att de listat ut vad Bob viskar i slutscenen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag önskar att jag hade fått ta del av din sent-svenskt-1700-tal-period.
Lost in translation är för övrigt fantastisk.
/Marcus (Lillen)
Haha, tjena Lillen!
Faktum är att den fortfarande har lite dödsryckningar. Säg till när du är i Stockholm nästa gång så ska jag visa dig mitt 1700-tals Stockholm ("mitt Stockholm" - hemskt uttryck för övrigt). Vi börjar i Hagaparken och slutar ute på Drottningholm och hinner med Gustav III:s dödsmask på Nordiska Museet någon gång vid halvlek.
Ja visst är LIT fantastisk. Kan mycket väl vara den perfekta filmen. Synd att Marie Antoinette inte var lika bra. Eller vad tyckte du?
Skicka en kommentar