Det finns mycket jag gjort som jag inte är stolt över. Jag har snattat, stulit cyklar, målat graffiti, knarkat och supit. Men det jag skäms mest över är ändå det här.
Minst en gång om dagen är jag inne på perez. Och inte bara för en snabb titt, nej i minst en kvart läser jag grundligt igenom alla nya artiklar. Om Nicole Richies figur, Benji Maddens nya svanktatuering och Madonnas pedikyr. Vilket as man är.
Solen sken över Stockholm, staden som aldrig sover. Dagen har fått en perfekt start och ren för blotta ögat, i princip det är riktigt fint idag. Dunja heter hon. Vårtecken? I förtid, plötsligt, våren har dykt upp, nu är våren här med blommande krukor, urnor och kantarell på en gång! Dunja har redan fått blåbär i sitt växthus. Är det sant? "Åh, de var så goda, då hade vi haft vår i Götaland och en bit längs Norrlandskusten." "Men visst håller jag med om att det känns som vår." Det är klockan halv tre på eftermiddagen, måndag är idag och Dunja heter hon.
"Men vart är du nu?" Just nu sitter jag på ett kafé mittemot en park på Sveavägen. (Medan våren mystisk-konfidentiell-skarpt, som vanlig, frågade honom: - Vad heter du? - Attjoo! Ernesto Guerra, heter jag, svarade mannen på rätt sätt. Det är fortfarande februari.)
/Ernesto "Don't give up your day job" Guerra, gatukonstnär
Vilket spännande liv man lever. Ett sådant där liv som många bara fantiserar om, läser om. Som det skrivs böcker och görs filmer om. Ett liv som kanske inspirerar en och annan att släppa sargen och ge sig ut på den där hala isen som kallas livet och åka för allt vad benen bär. För att kanske inte göra mål på andra sidan rinken, men om än få känna en gnutta frihet där ute. Kan jag bara inspirera någon till det, så är lilla jag nöjd.
Hunden bakom tanten i vita skidbyxor heter Zorro. Han är prinsessan Madeleines hund. Tanten är aggressiv och psykiskt labil.
Madeleine gick in i stugan för att köpa våfflor eller något. Då kom den här damen fram ur tomma intet och började vanka fram och tillbaka och oja sig. Hon ropar högt "stackars lilla hunden, dum matte har du, kalla tassar". Som om inte det var laddat nog lyfter hon upp hunden och bär runt på den.
Jag gjorde mig så klart osynlig och förväntade mig att en vitmålad Säpovakt skulle hoppa ut ur en snödriva och vrida nacken av tanten. Eller att den 65-åriga gubben bakom mig skulle slita av sig sin fat suit och kasta sig över henne. Men inget hände.
Istället fick Madeleine sitt livs utskällning av en sinnessjuk tant från Västergötland.
Ganska laddat. Och väldigt underhållande.
Jodå, jag är extremt sugen på att sätta mig på kontoret igen i morgon.
Lajvare är fantastiska. I deras värld är den här feta kentauren kung. Det är ju helt underbart autistiskt. I Stockholm är SF Bokhandeln i G:a Stan deras oas. Går man dit en lördag så är chanserna goda att man får se dem stå och provsvinga latexsvärd och spikklubbor med koncentrerade miner. Det är en syn man aldrig glömmer.
"Lightning bolt!"
onsdag 5 mars 2008
Idag diskutera jag och en på jobbet det perfekta mordet. Hans idé var att arrangera en jaktolycka. Att säga till polisen att man trodde att det var en älg och att det gick snabbt. Min idé var att arrangera en fallolycka under en vandring i fjällen. Högst upp på en fjälltopp. Känns som både är idiotsäkra. Bullet proof. Det enda som skulle kunna gå snett måste ju vara vittnen. Men tekniskt sett lär det vara svårt att bevisa.
Slutsatsen är hur som helst att jag måste ha mer att göra på jobbet.
Världens enda jakthund som hatar allt som har med djur att göra. Lätt mitt dummaste köp efter kaffemaskinen.
Det är en speciell känsla att laga sin egen ärtsoppa. En rätt med anor från medeltiden, som hållit oss mätta genom generationerna och som vi tar vid. Cirkeln sluts.
Och så det rustika arbetet bakom den till synes enkla soppan. Att blötlägga torkade ärtor i en lerskål över natten. Att koka upp dem och skumma av. Att en efter en plocka bort de tomma skal som flyter upp till ytan. Att sedan låta dem småsjuda i 2 timmar.
Det känns som sagt speciellt. Det känns... puckat.
Sjukt osmart att de avslöjar att han dör redan på omslaget! Lönt å läsa då liksom...
söndag 2 mars 2008
Har svårt att bestämma vad som är töntigast. Att han har senilsnören till sina brillor bara för han läst i Rodeo att det är det senaste. Eller att han limmat fast pubes i ansiktet för att se lite manlig ut.
lördag 1 mars 2008
Detta var lätt den mest surrealistiska filminspelning jag gjort. Alla skådisar fick lunginflammation, filmen stoppades dagen innan den skulle sändas och Kamprad gör antagligen en roundkick på mig om han får syn på mig. Men det var det värt.
En tatuering varar för livet. Den följer dig på resan mot det oundvikliga slutet, likt en trogen vän. En tatuering väljer du med omsorg. Kanske ditt förstfödda barns namn eller en dikt som betytt mycket för dig i svåra stunder, din bortgångna mors porträtt eller några rader ur din älsklingslåt.
Eller helt enkelt en katt med din navel som rövhål.
Får alltid gåshud när jag hör Broder Daniel. På ett ögonblick flyttas jag tillbaka till tonåren. Det är gömd hembränd sprit under en stubbe i skogen. Det är tokfyllor på billig rom och ljummen coca cola. Konserter i små skitiga lokaler. Slagsmål framför grillkiosken. Fnittriga haschtrippar. Vicks mot rökandedräkt. Hångel som får marken att rämna under fötterna. Allt är på liv och död. Inget är blasé, på rutin.
I hela tre veckor fick jag ha min 10000-kronors kaffemaskin hemma innan jag var tvungen att lämna den till verkstaden. Tre veckor. Det tycker jag man ska vara nöjd med.
Man skulle kunna tro att Östermalm var en ren stadsdel. Här bor ju ändå Stockholms crème de la crème och finanselit. Men så är inte fallet.
Östermalm svämmar över av bajs. Rykande Bichon frissé-kringlor, Pudel-puddingar, Golden-högar. Som grädde på moset tömmer kungens hästar helt ogenerat tarmen på gatorna, som också får ligga kvar och gotta till sig.
Detta är skäl nog att gå med i Syndikalisterna, odla dreads och börja slåss för ett klasslöst samhälle.
Jag har en tendens att bli totalt besatt emellanåt. Jag snöar helt enkelt in fullständigt på olika ämnen, med skygglappar stora som segeldukar för övriga intryck. Så till den grad att det i sina svagaste stunder säkerligen går att sätta någon form av medicinsk term på mig. Nåväl, för det mesta är min besatthet ganska harmlös och varar inte särskilt länge. Max 2 år. Som Straight edge-perioden, Sent-svenskt-1700-tal-perioden, Graffiti-perioden, alla 2 år långa. Men det finns en avvikelse. En besatthet som varat i över 5 år och som antagligen behöver fördrivas med en hel arsenal vigvatten, krucifix och silverkulor.
Lost in Translation.
Har säkert sett filmen 20 gånger, köpte manuskriptet på eBay, åkte till Tokyo för att bo på Park Hyatt och smugglade hem en resväska full med Suntory.
Well, ville bara berätta att de listat ut vad Bob viskar i slutscenen.
När man läser sexspalter i tidningarna, handlar det ibland om onani. Ofta är det tips till tjejer som har en lite negativ inställning till fenomenet. Sexrådgivaren brukar därför föreslå ett mysigt upplägg för att framställa aktiviteten som lite mer okej. ”Släck ner, tänd lite väldoftande ljus och strö blomblad i badkaret, sätt på stämningshöjande musik, lägg dig i badet och unna dig åt att verkligen bara njuta.” Och visst, det upplägget känns ändå lite fint och mysigt. När det är riktat till en tjej.
Hade det däremot varit tips till en kille skulle det kännas riktigt obehagligt och inte alls så mysigt och vackert. Skumt det där.
Killen måste ju ha enorma mind controll powers för att lyckas tända till om han nu har blivit överfallen och det är mot hans vilja. Och det är ett helt gäng tjejer vi snackar om. Det innebär dessutom publik och visst tusan är samlag tillräckligt prestationsångestframkallande som det är.
Less is more brukar vi säga i modevärlden. Det tycker jag verkligen den här personen har tagit fasta på i skapandet av denna balanserade och väl avvägda look. Min enda kritik är den kraftiga eyelinern som jag anser sticker ut en smula.
Fattar inte hur folk orkar ta sport på så blodigt allvar. Jag menar vi snackar om ett gäng kissa-på-varandra-i-duschen-och-raka-pungen-killar som jagar bollar, puckar eller va det nu är. Det är lek det handlar om, inte medling i Burmakonflikten ffs.
Trots det ser jag ofta på Landet Runt. Jag tittar på inslag om spettekaksbagare i Åhus, om gubbar i Falun som bygger kolmilor, om Gun på Gotland som har en tam rävunge i vardagsrummet. Och jag kommer på mig själv med att sitta och le upp till öronen och må riktigt bra.
Och just i den stunden finns det ingen människa jag hatar mer.
